På väg

Tid
Hösten
Minnena
Myset

Men även DU
DU är på väg ...hit
Om en stund, eller några timmar
Står DU i min hall för första gången någonsin

Pirrig
Nervös
skiträdd

Jag har fan glömt hur man gör!!

Och mest rädd är jag att jag ska fortsätta att fisa de där sura fisarna som min amge envisats med hela dagen!! Varför idag??

New kid on the block

Jag kan nästan utan att skämmas säga att det är din förbannade skyldighet att göra mig glad idag. Skicka ett sms, ett mail, eller bara plinga mig på fejjan..men gör något!
Du har inte rätt att skapa förväntningar och sedan inte uppfylla dem. Skapa inte en vana genom att höra av dig typ hela tiden och sedan bara försvinn..

det är säkert 10 timmar sen nu...

Ny kraft

För andra gången har vi mötts nu..
Det jag trodde skulle bli en pina och ge magont gjorde mig mest förbannad och trött.
Varför hälsa? Varför fråga hur det är? Varför stå där och le det där jävla leendet som förr fick mig att bli alldeles knäsvag- som nu får mig att vilja slå in tänderna på dig??

Kom inte hit till mitt revir och tro att du kan göra som du vill!!

Du valde att lämna denna planen, så vanka inte in här och tro att allt är som förr.. Du platsar just nu inte ens på bänken i mitt lag, sorry baby..men vi spelar inte ens i samma liga...

Stucked in the middle of you...

Igår var en underbar dag och en hemsk pina..
Alla andra är två.
Vi pratar om förra årets midsommar och alla tystnar liksom lite varje gång vi kommer på att du inte är med. Att du inte är med mig.
Jag ser ursäkter i deras ögon för att de drog upp minnena, och sedan börjar vi prata om de tidigare åren istället, INNAN dig. Vi skrattar och gör oss löjliga över våra gamla traditioner.
Min mun ler nedanför mina solglasögon, för jag vet att det är enklast så. Men min blick irrar över parkens gräsytor om och om igen i rädsla av att se dig där med henne.. Av längtan av att få se DIG...
Jag har inte sett dig på 9 månader nu.. Overkligt lång tid och ändå vet jag precis hur det brukade kännas att se dig.
Pirr i magen och äkta, genuin kärlek.
Jag älskade dig. Varje dag, om och om igen.

Som om

Jag kommer på mig själv ännu en gång med att bry mig för mycket om dig. Du är inte längre min, har förmodligen inget intresse av att vara det heller- och ändå gör jag mig besvär.
Solade idag, ifall jag nu skulle råka stöta på dig på midsommar... Som om min bränna skulle vara det avgörande för mig..för oss...

Hon är yngre än jag men inte bättre. Jag vet att jag redan har allt hon strävar efter, både i mig själv, min personlighet och mina erfarenheter. Ändå har du valt henne. En ofullständig version av mig.
Känner du dig överlägsen henne? Är det viktigt för dig?
Jag vet att jag ibland fick dig att känna dig liten, mindre vetande och inte lika rapp som jag. Det var aldrig min mening och jag ville inte såra dig. Vi var så lika och ändå fanns de där skillnaderna. Jag gillade dem. Inte att du kände dig underlägsen mig- det ville jag aldrig.. Men att vi hade lite olikheter som gjorde att vi matchade ännu bättre.

Så vad kan då hon ge dig som inte jag kunde?

Din manlighet?? Usch, förlåt..

Jag önskar...

.. att jag var en sån som inte kände alls..
som inte tänkte alls

Din doft

Din hand på mitt ben som om vi vore ett par.
Ditt leende mot mig i mörkret bredvid filmen.
Jag vet att du vill så mycket mer än jag just nu, men jag vill ändå ha dig kvar. Och ikväll kom faktiskt känslan smygande, om än bara för en liten stund. Pirret. Jag vill ha mer. Inte av dig kanske, men av det. Pirret.
Jag önskar att jag kunde bli kär. I dig.

Hurtful

You make it hurt.. Deep inside
No one can see
But scars still remain

Tafatt

Jag gjorde faktiskt ett försök.
Jag försökte vara större än hur jag egentligen känner, samtidigt som att jag ville att du skulle veta att jag vet nu..
Att jag vet och att det fortfarande känns, som att jag förlorar dig igen.
Med en kraftansträngning plitade jag ner dessa rader av smärta.. Jag skrev att det känns, men att jag önskar dig lycka. För det gör jag ju. Vad skulle jag någonsin kunna önska dig annars? För trots mitt brustna hjärta så älskar jag dig och vill dig bara väl.

(Även om en liten röst i mitt huvud skriker att måtte hon vara en falsk apa)

Hur dum kan man bli

Jag vill gärna påstå att det är slumpen, men snarare ett ihärdigt grävande och snokande som gjort att jag nu vet att du träffat någon annan. På riktigt. Någon annan som väntar på att du ska komma hem, förmodligen med lite mer tålamod än mig och mindre åsikter. Men hennes kärlek kan aldrig likna min..
Illamåendet väller över mig och min mage krampar. Jag blir arg, lessen, RÄDD och besviken. På dig, på mig på oss och alla frågor som kvarstår.. Varför, varför inte?!!
Kniven vrids i min mage, någon tar ett grepp runt min hals och det känns svårt att andas. Jag vill inte mer. Jag vill alldeles för mycket.
Jag vill ringa dig och säga allt det där jag aldrig sa, som jag nog ändå tror att jag sa men som du vägrade förstå. Jag vill slå in i ditt huvud hur viktig du var, vad jag kan ge dig som inte hon har och underbart allt skulle kunna vara.

Mest besviken på mig själv för den naiva värld jag lever i, trots att jag är vuxen. Fantasin om att allt skulle bli bra, så fort du bara fått göra ditt- och sen komma hem. Jag skulle finnas där och säga alla de rätta orden, och i min famn skulle du finna alla dina svar. Sen skulle gåtan var löst.
Du skulle dela ditt liv och dina drömmar med mig och jag skulle vara din.

Istället tittar jag ner på skaftet från kniven som sticker ut ifrån samma ställe som den penetrerat mig. Jag ser inget blod men jag kan känna smaken av den i min mun och mina händer darrar blöta av tårar som jag inte ens visste att jag grät.

Apatisk, ensam, förvirrad.

Hämndlysten, fokuserad, målinriktad.

Stark, stolt... och så småningom lycklig...??

mystoffel...

Trasiga, alldeles för stora byxor och egentligen så osexiga att jag borde be dig ta av dem..
Det gör jag till sist, men då av helt annan anledning..

när blir det verklighet?

I tre sekunder ungefär
Så länge fann jag mig själv och den jag vill vara nu
Den jag glömt att jag en gång var och då ville förbli
Innan dig
Innan mina vingar föll av

Känslan var så klar inom mig
som om jag var genomskinlig
så rätt
Det där är jag, jag måste bara hitta tillbaka
Tillåta mig själv att glömma dig
det vi hade
och allt jag hoppades på

Jag ska finna platsen där min styrka finns
den väntar där på mig
som den alltid gjort

sen ska jag skratta
åt din undrande blick

igen

Du är tydligen här nu..
Jag läser raderna om och om igen, fast att jag vet att de inte kommer att ge mig några svar.
Bara fler frågor. Klump i magen och skär i hjärtat.
Hon skriver det rakt ut, ni ska ses. Och hon vet så väl att jag läser, det är lika säkert som att jag vet att hon tar varje chans hon kan att träffa min ömma punkt.
Jag vet inte om du vet, eller om du ens hade brytt dig.
Tillsammans slår ni mot den mur jag försöker bygga runt mitt hjärta, för att skydda mig mot det onda. Som en murbräcka stångar hennes ord mot mitt bräckligaste och tanken på att du är här gör mig förvirrad, ledsen och osäker.

Jag vill framåt och bakåt samtidigt.

Jag vill fånga tillfället och jag vill gömma mig.

Jag vill tvinga dig att lyssna, förstå och känna efter. Samtidigt så är jag så rädd att bli den människa jag helst av allt vill undvika...efterhängsen, hjälplös och jobbig.

Så hur fan ska jag nå dig? Varför vill jag ens försöka?

Låten om dig

Texterna rimmar så väl och de stämmer alla på dig
Från förr, från sen och nu
Ingenting blir detsamma, jag får inga svar i min längtan
Och alla mina frågor kan jag ställa på hyllan i mitt sovrum
för jag vet redan nu att svaren till dem ekar lika tomma som raderna mellan mina böcker

Jag känner mig innehållslös och ändå förväntansfull
Jag vet att något måste finnas runt hörnet, jag vill dit och ändå skrämmer det mig
Jag vill känna euforin, jag vill känna värmen
men jag vill gärna slippa ljudet av mitt brustna hjärta

The wiser you get the more you cry

Its funny how it all seems to get closer

Its funny how I tell jokes to get away..

Subba

Ja, men grattis då till lyckoträffen med din dolk rakt in i mitt hjärta!
Jag vet att du inte släpper honom
Jag vet att han uppenbarligen inte kan släppa dig

Och du vet.. att jag läser de där raderna om och om igen
och du vet hur ont det gör, eller hur?
Jag förstår inte varför du fortfarande vill vrida om den där kniven
varv efter varv

Jag slickar mina sår
och smider mina planer

MOVE!!

Jag hoppas att mina grannar snart flyttar till hus,
fortsätter att spola vatten dygnet runt så att rören skallrar,
för att sedan dö i en tragisk översvämning i deras källare..

Flytta då!!

idiot

Du eller jag?
Jag vet att du är en, men börjar undra om jag hunnit bli smittad

Hur fan fick du mig att tveka på det jag hade, hur lyckades du få mig att tvivla på vad som var rätt
Och var fan är du nu?
När jag lämnat alla andra för dig!!?

Idiot

Fan

Jag vet att jag inte borde tänka på dig
Jag vet att du inte ens är här
Du är så långt bort ifrån mig man kan komma och ändå står jag och hoppas på att vi ska råka springa på varandra

Jag vill bli kär igen
I någon ny
I någon som kan tänka sig vara här varje dag med mig, skratta åt mina fånigheter och le med huvudet på sned när jag är svartsjuk
Jag vill vara med någon som är som du men inte som du var

Jag vill det omöjliga och jag försöker spola tillbaka tiden
Jag är ledsen och jag blir euforisk
Jag blir galen

FAN

Inte jag men du

Och så bara för en liten stund, insåg jag igår..
Att vad jag än gjort annorlunda, så hade du alltid varit du
Du hade gjort samma val, tagit samma beslut och fortfarande satt dig själv i första rum varje gång.

Och precis då, kändes det jävligt skönt att veta
Det var inte jag- det var du

Varsamhet

Och ute är det vår nu, precis som då.
Gräset, asfalten och vinden luktar som den gjorde alla de dagar vi fick ha tillsammans vår första tid.
Hålla handen. Alltid.
Jag har aldrig träffat någon som tycker om det lika mycket som jag, förrän då- Med dig. Hålla handen på stan, när vi rastar hundar, går till bilen, när vi tar en glass på torget och tittar på alla människor som passerar.

Jag kan minnas hur den känns, din hand.
Stor och bred precis som du, men med smala försiktiga fingrar som inte riktigt såg ut att passa till handen.
Händer och fingrar i mitt hår, över min kind.
Händerna om min rygg precis innan jag skulle sätta mig i bilen och köra iväg, när du höll fast mig och sa att du älskade för första gången.
Åk inte.
Hade jag vetat vad jag vet idag hade jag nog åkt ändå, men varit annorlunda när jag kom hem. Jag hade inte tittat efter sådant jag var rädd att missa medan jag höll din hand. Jag hade sparat mina vackraste leenden till dig, till ditt hjärta som jag så gärna vill vinna men inte visste hur jag skulle hantera.

Jag tror att jag vet nu.

Saknad...

De finns så otroligt många tillfällen då jag saknar dig..

När jag bäddar sängen.. Och du inte står bredvid och skrattar åt min precision och mitt pedanteri med kuddar och täcken.

När jag kastat soporna i återvinningsstationen, och du inte kivas med mig för att jag alltid låser dörren efter mig in dit.

När jag vaknar morgonkåt och du inte ligger bredvid, villig att ge som du alltid gjorde.

När jag dricker mitt kaffe INNAN maten, en ovana du lärde mig.

När jag lyssnar på min favoritlåt som av en händelse också visade sig vara din.

När jag ser en bred nacke, eller ett rakat huvud på stan.

När jag kommit på ett sjukt skämt och inser att du är den enda som skulle uppskattat det.

När jag läser seriestrippar...

När min säng knarrar på just det där stället!

Varje gång jag kör förbi ditt hus och du inte står utanför och väntar på mig.


Varje gång jag vaknar på morgonen och lever hela dagen....

Dröm du

Du hör av dig för att du drömt om mig...igen. Som alltid när det passerar för lång tid mellan våra samtal eller att vi ses. Men denna gången orkar jag inte ens tycka att det är gulligt. Du drömmer att jag gått vidare och inte vill ha med dig att göra. Jag önskar att jag var så stark.
Du har förstört så mycket och sårat mig så djupt. Jag vill inte lita på dig igen. Jag kan inte. Och ändå så önskar jag för en liten picosekund att du skulle ringa, för att du ångrar dig, för att du mognat och förändrats så att jag kan ge dig en ny chans och vi kan förlåta.

Men det är för sent för förlåt.

Aldrig mer...

Det var längesedan nu. Längesedan du knäppte av alla klämmorna i mitt hår medan du berättade hur underbar du tyckte att jag var. Snart ett år sedan och ändå känns det som igår. Du sa att det alltid varit vi, något speciellt med oss. Du tänkte på mig när du var med henne, alltid. Jag tänkte mycket på dig också.
Så plötsligt har det gått nio månader,
och trots att jag minns det som igår så vet jag att det är över för längesedan.
Aldrig mer ska du smyga hem till mig mitt i natten,
aldrig mer ska jag ringa och säga att "du kan komma nu".
För sista gången har jag sett dig yrvaket stressa hem till henne på morgonen.
Aldrig mer ska du ändå ta dig tid att vända i dörren för att kyssa mig ömt med ett leende som lovar om nästa möte med dig.
Aldrig mer...

Sen då?

Du skriver att du längtar, du skriver att du vill ha mer.
Du vill sälja alla dina tillhörigheter och komma till mig, bli en ny människa i ett nytt liv.
Mitt liv.
Du saknar, du drömmer och du önskar.

Du skriver godmorgon och du ger mig alltid godnatt och däremellan tidlösa och detaljrika uppdateringar om vad som sker på andra sidan, i ditt liv, där jag inte är.

Men sen då?

Mitt mentala album

Jag tog inga bilder!
Jag var så fångad av stunden och så nere i dig att jag inte insåg då att jag kommer att vilja ha de där bilderna i min kamera sen, för att ta fram och titta på dig när du inte längre är här.
Jag skriver till dig att jag är besviken på mg själv, och undrar hur jag ska göra nu.

Du svarar att dina mentala bilder aldrig försvinner, och att du dagligen bläddrar i ditt kärleksalbum. Du behöver inte ens stänga ögonen för att se mig där.

Tänk om hon någongång ser över din axel då?

Förbjuden frukt

Jag är den andra kvinnan, du är min låtsasman
Vi håller handen i vår låtsasvärld och leker våra låtsaslekar
Mitt hjärta slår hårt, men det är ingen fantasi och inga låtsas-slag
När det känns som att bultandet aldrig ska ta slut är det i allra högsta grad på riktigt

Att vakna i din famn, som om det vore det mest naturliga i världen
Som om det bara var du och jag
Du önskar att allt var annorlunda och lättare
Jag ställer inga frågor, inga krav

Det här är ju bara på låtsas så vad spelar allt för roll..
Kan jag få dig en minut eller en timme så spelar jag gärna ditt spel
Men minns att inte heller jag har lovat någonting..

Imorgon är jag din...

...Och du kommer att vara min...
Vårt hemliga möte känns inte längre fel, bara underbart och spännande.
Jag längtar efter att få se dig, känna dig och bara vara med dig vid min sida
vi gör det så bra, delar fantasin om att det skulle kunna vara verkligt
om det inte var så svårt att möta den... verkligheten...

På andra sidan

Jag duckar, parerar och försöker att le
Vi leker din lek efter dina regler och jag hinner knappt med
Ibland vill du vara, ibland vill du bort
Vi möts då och då men alltid alldeles för kort

Jag vill hinna göra intryck och skapa ett beroende
jag slår med vingarna som besatt
i mitt hjärta har jag en slaghammare inneboende
den stjäl allt mitt mod och min kraft

Den andra kvinnan

Så är vårt nästa möte bestämt, och det pirrar i min mage.

Tror jag.
Jag har ännu inte förstått vad jag gett mig in i, mer än att det faktiskt kommer att innebära att vi ses igen.
Din doft på min kudde, dina armar runt mig när jag somnar. Kyssar, längtan och besvarad åtrå. Inte bara för natten, utan två nätter och däremellan en hel dag. För dig och mig, ensamma, anonyma och utanför hela världen i en okänd stad. Leken slutade, och leken började.
Samma regler men ny nivå.
Jag har blivit den andra kvinnan.
På riktigt, i kött och blod.

När jag inte förstår blir jag arg. När jag blir arg blir jag ledsen.
Någonting dör inom mig och jag försöker för hela min själsliga värld göra mig förstådd, men blickarna jag möter är tomma och utan gensvar.
Jag undrar varför..? Varför är det såhär, varför blev detta nu?
Jag hör dig prata, men dina ord besvarar inte i närheten min fråga. Jag ser på dig att du tycker att det är du som lider av det här. Du som plågas, och jag är den onda som utsätter dig för det.
Jag känner smärtan av tusen stick i min mage, små små nålar som borrar sig in och smärtan sprider sig till mitt hjärta. Det går sönder snart. Jag tror det. För det känns som att det växer inflammerat och bristningarna går från den ena sidan till den andra.
Det kan bara vara en tidsfråga nu.

Jag var tillbaka där..
I rummet där vi möttes.
Och jag kunde förnimma varje blick vi bytte, när vår kärlek fortfarande var hemlig, och den pirriga känslan av att vara din var något som bara vi visste.
Jag mindes varje steg du tog, och hur mitt hjärta darrade varje gång du klev in genom dörren och jag kunde känna hur dina ögon sökte mig.

Jag minns de sena nätterna som jag väntade, väntade på att du skulle komma hit och timmarna var bitterljuva.
Längtan, galen sådan.
Jag har aldrig slutat längta..
Jag gör det än, och att besöka vårt rum igår var svårare än jag trodde..
Men hur det än värker, och hur smärtsamt det än är, så måste jag inse att du kommer inte att stiga in genom den dörren och söka min blick igen.
Jag måste återta platsen och skapa nya minnen där.
Jag önskar att jag inte behövde det.
Jag älskar dig än.

Hur bär man utan kraft?

Jag orkar det inte..
Varje gång jag tror att jag glömt, vunnit över längtan eller lyckats lura mig själv att du är ersättningsbar så slår du mig rakt i ansiktet med din närvaro!
Som ett sår där du pillar på skorpan precis innan det läkt färdigt..
Och du förstår det säkert själv, och du vill ha mig där jag är.
Hur ska jag orka resa mig och vända ryggen åt dig om du väljer att fälla mig varje gång min blick söker ett nytt mål..
Släpp mig, snälla!
Tvinga mig inte att stå här, långt ifrån det som var, men med minnen som väcks till liv och sliter sönder mitt hjärta!

Varför måste du göra det så jävla tydligt!

Snart..

Vimmel

Jag kastas än hit än dit. Händer runt mig, på mig, smekande, nyfiket prövande. Dunkande musik, leende vänner runt omkring. Jag skrattar, jag rycks med. Jag är lycklig! Vi hoppar upp och ner i takt till musiken och låter armarna svänga som om de lever ett eget liv. Min kropp dunsar in i andras, händer som tillfälligt flätas samman för att i nästa ögonblick släppa taget och aldrig mötas mer igen.
Jag blundar och njuter av att vara här och nu.

Du kommer från ingenstans, och jag vet inte var du varit. Det är sju år sedan jag mötte din blick såhär och plötsligt kastas vi tillbaka i tiden. Du håller mig hårt och nära.. Du försöker förklara vad du kände och varför allt blev som det blev.. Sen viker du med blicken och suckar "Du var min den där- "the one who got away"- liksom.. "
Med de orden släpper du mig, du ska hem till din fru och era två barn.

Drömmen

Du var hos mig inatt..
Dina armar runt mig när du lyfte mig ur soffan och bar iväg mig.
Vart vi skulle vet jag inte, det enda som etsade sig fast var värmen genom din t-shirt när du lutade dig ner och tog upp mig.
Närheten, ditt bankande hjärta, värmen och dina händer..
Jag blundar och försöker somna om och fortsätta där vi slutade. Men du är redan borta, och jag får vänta tills inatt..

Isåfall vill jag vara chokladcrisp

Vi ska träffas...igen
Jag har förbannat din handling i ord och tankar, men jag kan inte släppa taget om dig
Du är förälskad och förstörd
Utan att veta det har jag satt dig i en situation du inte kan ta dig ur, inte vill ta dig ur
Du vill ha kakan och äta den

Det förbjudna smakar alltid som sötast och hemligheter gör det vardagliga till något spännande
Så nu vill du ses igen, och fast att jag vet att det är fel så bankar mitt hjärta så och jag kan inte säga nej.
Det känns så oskyldigt.
Så på låtsas och mjukt att jag inte kan se felen för allt det goda.

Jag vill att du kommer hit.
Rasera min värld.

Luften är inte längre fri

Jag går framåt, steg för steg

Rummet kommer närmre, väggarna kryper inpå
Jag ser dörren och försöker nå den för att ta mig härifrån

Benen rör sig men stegen förblir tomma
min mun öppnas och jag försöker andas
men luften är inte längre fri



som en lek där ingen får röra golvet
har du redan vunnit i din magiska cape
och när jag faller känns det som om syret är slut

Vem är jag att döma?

Du bor inte själv i det där huset..
Du skickar ett mail och ber om min förståelse, du valde att inte berätta sanningen för du var så oförberedd på vart detta kunde leda.
Oförberedd?!
Dina händer på min kropp som ber mig om bekräftelse, din tunga i min mun som smakar av upphetsning blandat med smakerna från resten av min kropp där du precis varit med din vackra mun.. Du var så förberedd och medveten som man kunde vara.
Och vid vårt nästa möte då du stod framför mig med vädjande blick och undrade om allt bara hade varit en engångshändelse, om jag bara lekte.
Jag smälte och du drog med mig i den här sörjan.

Nu plötsligt vill du lägga korten på bordet och bekänna.
Du ber om nåd, förståelse och en fortsättning.
Men just nu kan jag bara tänka på henne.. lurad, bedragen, oskyldig..

Igen

Av någon anledning känner hon sig tvungen att ständigt påminna mig om din existens.
Som ett barn som räcker ut tungan och ropar na-na-na-nana!! För hon har något jag inte har... Hon har dig.
Inte på riktigt, men mycket närmre än vad jag nånsin kunde drömma om att hon skulle ha, som att du ger dig själv till henne för att straffa mig.
Varför är närheten till hennes liv annars så viktig? Hon sårade dig och betedde sig riktigt dåligt. Jag var ärlig och gav mer än jag tog.
Ändå är du i hennes omgivningar- IGEN.. Jag känner mig lurad och besviken. Fanns hon där hela tiden? Mer än vad jag visste om? Tänkte du på henne och önskade att jag var hon?
Jag tror inte det.
Du var lycklig med mig, vi hade en fin tid ihop, och vi skrattade mycket.
Åt varandra, med varandra..
Tror du verkligen att hon kan vara plåstret på såret jag gav dig?
Eller är ditt spel bara ett sätt att komma åt mina känslor på ett elakt, vidrigt sätt för att såra mig en gång för alla??
Isåfall lyckas du.
Jag dör lite grann varje gång jag ser ditt namn i hennes liv.

Smärta

Om du visste hur din nonchalans sårar mitt hjärta djupt.
Inga ord i världen kan skada mig lika hårt som dina uteblivna blickar, dina uteblivna svar.
Jag önskar varje gång att vårt möte ska bli annorlunda, men varje gång jag ro mig få se dig så har du ett skäl att låta det ske annorlunda.

Trots att jag inte mött din blick på 6 månader så vet jag precis hur den känns när den bränner sig fast i min själ och mitt hjärta. Som ett andetag som vill in men inte får plats i de redan fyllda lungorna kippar jag efter mental luft att syresätta mina tankar.
Mitt hjärta spränger, och det galopperar tusen vilda oskodda hästar mot den känsliga ytan.
Och ändå vill jag ha mer!

And if you don´t love me, why just can´t you hate me...
As long as you feel something we´ll be ok

Och exakt VAD är då tacken?

"Tack för att du bryr dig"..
Som om du inte redan visste!
Jag skulle vända ut och in på mig själv för att hjälpa dig,
jag älskar ju dig, jag vill vara något viktigt i ditt liv..
Så att jag då visar mina känslor i ett tafatt sms som egentligen handlar om något annat, är det så förvånande för dig att du måste tacka mig??
Och exakt vad är då tacken?

Inte fan skriver du något tillbaka som kan relateras till att du kanske bryr dig det minsta.. Inte heller får du tummarna loss att lösa det enda lilla problem som just nu fortfarande sammanfogar oss. Om du bara kunde se till att få det gjort, så behöver du aldrig mer höra av mig, aldrig mer oroa dig för att behöva springa på mig på stan- för vi har inte mer att prata om.
Så varför håller du fortfarande fast vid det enda som gör att jag måste fortsätta att höra av mig... fortsätta att tjata på dig.
Bara FIXA!!

Nolla!

Skäms mig

Och fan ta dig om du lurar mig nu.
Kom inte hit med ditt jävla leende och de där ögonen som får mig att smälta, darra och vilja bli din igen..bara tanken på det gör mig förbannad och samtidigt vill jag inget hellre än att känna din blick på mig och veta att jag har allt det där som du åtrår, allt det du innerst inne vill ha.

Shame on you if you fool me once- shame on me if you fool me twice....

Vaktar mitt hjärta och säljer min själ...

Så hör du av dig igen.. Det blev så fel sist. Kan vi kanske ses och reda ur allt?

Jag kan inte se vad vi ska kunna åstadkomma nu.. Jag har ju redan sålt min själ för att vakta mitt hjärta. Jag har givit mig själv åt människor jag inte bryr mig om mer än tillfälligt och blivit något jag alltid förkastat. Tillfällig kärlek är inte kärlek, det är lust. Och vem är jag att känna lust?

Vingarna lockar mig ännu, och det är där jag vill vara. Ängeln.
Kan du nånsin ge mig dem tillbaka..

Ännu en gång

Min kropp fann en ny kamrat igårkväll. Inget planerat, inget jag hade tänkt på. Men när han stod där framför mig så kände jag plötsligt att det var så det skulle bli. Han stod med ryggen emot mig och jag log lite ursäktande när jag råkade komma för nära och fick hålla i honom för att inte falla. Jag gjorde det inte- men det gjorde han. Föll. Det var nästan för lätt, ingen utmaning alls. Efter att jag inlett vår kroppskontakt och gett honom mitt oskyldiga leende var han min, fast att han försökte låtsas som att det inte var så.
Det var en otroligt häftig upplevelse att se hans ansiktsuttryck när jag efter halva kvällen gick fram till honom och sa att jag gav mig, stället var inte intressant längre.

Ska vi gå eller? Han såg först väldigt förvånad ut, sen log han och tog min hand.
Han följde mig hem, sen följde jag honom en bit- han skulle ju hem till sitt. Det tog mig ca 100m att fatta mitt beslut; Vi går tillbaka. Det gjorde vi.

Han stannade och trots att vi är främlingar var dagen idag avslappnad och utan krav. Frukost, fnitter och ett klargörande om att jag inte ville mer än det här. Jag vet inte vad han tyckte om det jag sa, men han bedyrade iallafall att det inte var något problem. Som att han skulle kunna ändra mitt beslut...
Han gick när jag bad honom, och avskedet vi tog lovade fler mysiga stunder då jag behöver det.
Så vill jag ha det nu.

Smekande händer...

...över min kropp. Jag känner dig inte men jag vill ha dig och du är nära.
Du håller om mig, kysser mig och väntar på en bekräftelse. Tusen tankar far genom mitt huvud under ett par hundradels sekunder.. du är inte han.. Inte den jag egentligen skulle vilja att du var. Jag tar mitt beslut och låter dig veta genom smekande händer att jag vill. Jag vill faktiskt ha dig. Du är vacker, mjuk, försiktig och påstridig på samma gång och din doft gör mig berusad. Du är inte han, men du är du. Det du ger mig i stunden kan ingen ta ifrån oss, och bara för att mina tankar rusar innebär det inte att jag är oärlig mot dig. Vi vet bägge två vad detta betyder för oss, vi är överrens.

Du frågar om jag vill att du ska stanna. Jag vill, men ber dig ändå att gå.
Det sista jag vill nu är att göra dig ledsen, vill inte göra det mer komplicerat än såhär.
Vill inte inse att jag kanske skulle trivas i din famn..

Det omedvetnas val

Jag har försökt gömma mig, har försökt stänga av.. Vill inte känna, bara göra- inte tänka på det som gör ont. Allt har känts så bra de senaste dagarna, du har inte varit i närheten av mitt hjärta en enda gång och jag har inte behövt oroa mig för att se dig och få den negativa känslan av överraskning.
Det kändes som att jag hade kontroll.

Jag drömde om dig inatt. Du var här, på samma sätt som du varit så många gånger förut när du var min. När det var vi. På riktigt.
Jag låg i ditt knä och du smekte mitt hår och mitt ansikte varsamt.
Du hade den där blicken. Den som sa att du älskade mig utan att du behövde uttala orden.
Vi var sams, och mitt hjärta var helt..

Jag vaknade, och det enda jag lyckats tänka på idag är du.
Var vänlig och stig ur mitt omedvetna NU!

Krav på kärlek

Jag har alltid valt att gå efter samma mönster, när jag letat efter det jag vill ha. Denna gången valde jag annorlunda. Ändå sitter jag nu här, ensam och funderar på vad som gick fel. Varför krävde jag så mycket? Varför begärde jag att det skulle finnas så många svar, och varför ville jag tvunget veta hur framtiden såg ut.. Om jag bara gett dig tiden, om jag haft tålamodet att se dig växa och mogna i vårt förhållande- istället för att titta på ramen och inse att du inte passade i den längre- då skulle vi fortfarande varit lyckliga. Eller??
Ska jag sänka kravet på vad jag vill ha för att vara med någon som inte passar mig, för att jag inte vill vara ensam? Blir jag lycklig då?? Jag tror inte det.. Jag har letat efter rätt svar i så många män, och nu visade det sig att annorlunda var inte rätt det heller..
När jag samlat nitarna av min erfarenhet och lyckats stoppa dem i min väska, ska jag bära dem med mig och ge mig ut på vägen mot lyckan igen.

Tills dess ska jag vara lycklig med mig själv. Och ikväll ska jag söka tillfällig lycka med någon annan.

Bedragen av mina egna händer

Jag skulle inte, jag har lovat mig själv det så många gånger..

Inte visa saknad, inte visa hur sårbar jag är..
Jag önskar att jag hade mina vingar igen, starka och friska som kunde bära mig här ifrån.
Istället sitter jag med klumpiga fingrar och dikterar ett sms jag inte vill skicka. Fingrarna trycker på "sänd"- knappen och resten av kroppen vill skrika i protest!!! Försent.. Leveransrapport bekräftar att förödmjukelsen är nära, och jag klumpen i magen kommer tillbaka.

Men jag behöver inte oroa mig för att det ska komma nåt elakt svar. Du har ju viktigare saker för dig än att svara mig...

Jag vill inte att du ska ha makten att beröra mig såhär.. Jag vill inte att du ska veta att jag saknar. Jag önskar att det var du som led, du som saknade och grät.

Om tiden gick att spola tillbaka skulle jag aldrig lämnat din famn. Och du skulle aldrig haft en anledning att gå..

Är kärleken blind?

...och förståndet bedövat??
Magen gör ont, och mitt hjärta är bortrövat




Och när du vaknar där i natten, i en säng lika tom som min
Minns då och förtvivlas över att jag inte längre är din

Jag vill tro

Vad jag än gjort i ett tidigare liv så kan det inte vara så illa att jag förtjänade att möta dig. Du suger kraften ur mig som om jag var en tvättsvamp och lämnar mig torr och innehållslös. Endast mina tårar finns kvar för att räta ut den skrumpna svamp som ligger och skaver mot mitt hjärta.
Varför vill man skada någon som älskar en? Varför slår man bort händerna som vill omfamna istället för att ta emot dem?
Jag trodde att du älskade mig, för det var så du sa. Ljög du?

Jag önskar att jag kunde stänga av alla tankar och all frustration som fullständigt svämmar över och tar över all vanlig funktion. Jag trodde att jag var glad igen, men idag insåg jag att jag hade fel. Så fel.

Det gör ont

Du säger att du visste att jag gett allt..denna gången med. Du har förstått det och du är tacksam. Tacksam!!??
Du lurade mig att tro att det skulle bli annorlunda denna gången, vi skulle komma nära ännu en gång men utan tråkigt slut. Vi skulle finna lyckan och vi skulle hålla den kvar. Du är tacksam...men du vågar inte, du är rädd. Vet inte om det är värt att offra allt igen.
Vilket allt?
Vad är större och viktigare än kärleken? Var det inte så du sa när vi möttes första gången och jag var osäker på anledningen til att våra vägar korsats.. Du måste välja.. Och jag valde. Jag valde dig, mig och kärleken.
Och nu har du valt bort mig.
En bit av mig har dött. Jag börjar förstå varför vingarna var så tunga mot slutet...

Varför nu

Jag var beredd att ge dig allt. Jag trodde verkligen att jag visste vad kärlek var.. Jag har älskat dig så länge. Jag vet att det gått lång tid nu, och jag vet att vi bägge är rädda. Men det finns ingen annan mer än vi som kan ge svar på våra frågor. Och vi undrar ju samma saker du och jag!! Skulle det fungera igen, har vi förändrats tillräckligt mycket men ändå förblivit de vi är. De som vi blev förälskade i..
Jag var beredd att chansa. Jag ville ge dig allt. Du stal mina vingar.

Änglarna gråter

Mycket kan skyllas på oss, när det regnar säger ni att vi gråter. När det stormar säger ni att vi är osams.. men så är det inte.
Vindarna viner då vi dansar, stormen tar i när vi busar som mest. Regnet som faller ner på er är inte tårar av ondo, det är då kittlar som mest i våra magar av skratt, och molnen inte hinner skingra sig så att ni ska få se solen.. Då blir det fuktigt och blött och ni kallar det regn.
När vi tänker varma tankar ser ni solen..

Och ändå står jag här nu, på er jord, och känner precis som ni.. Är änglarna ledsna nu? Med tanke på det tråkiga vädret...

Vem har gjort reglerna?

Läste denna texten och den fick mig att börja grubbla... mycket och länge.
Är det här jag kan finna svaret på min gåta? Har det aldrig varit meningen för mig att jag ska få älska och bli älskad tillbaka.. Vet jag ens vad det innebär?
Är jag här nu för att lära mig kärlekens mysterium för att sedan inse att det aldrig var menat för mig? Får jag mina vingar tillbaka då?

Måla natten blodig

Så ge mig styrkan

Kroppslig lust och värme genom min hud som kommer från någon annan. En känsla så långt tillbaka i minnet att det var som att tina en frusen själ. Jag är inte frusen längre. Jag är högst mottaglig för längtan, åtrå och vilda önskningar. Jordelivet lockar med allt det omöjliga och svåra.

Dina läppar mot mina- jag bara måste ha dig, sa du. Måste man verkligen ha någon? Vad ksulle hända annars.. MÅSTE ha dig! Mina knän släppte min kroppsvikt i bråkdelen av en sekund och jag jag gav mig till dig i stundens hetta. Vill inte veta allt det hemska om du inte får mig..
två kyssar till och du var ute ur mitt liv. Du låste upp toadörren inifrån och jag smet ut. Jag hade redan sett ringen på ditt finger.

Fallen angel...

Mina vingar bröts så plötsligt, så att jag inte ens hann bli förvarnad av det knakande ljudet bakom min rygg.. Den isande vinden mot mina kinder gjorde att fallet kändes som ilande löpeldar och rivig is, menade att skrapa och försvåra resan ner mot er vanliga dödliga. Styrkan fanns kvar, men mitt förkorade hopp fick mig att släppa energin som vatten forsar ur en kran. Varför kämpa, varför tvinga dessa stackars vingar att vecklas ut i all den smärta jag nu känner.

Det är tydligt att en plats på jorden i all dess dödlighet har givits mig.

Jag ska göra mitt bästa för att utforska alla dess vrår.

Godhet så from?

Varför ska jag plågas av rätt och fel?
Jag har ju inte längre något som tvingar mig att vara godhetens sinnesbild längre. Att få njuta och leva som alla andra dödliga är väl uppgiften jag har nu?