igen

Du är tydligen här nu..
Jag läser raderna om och om igen, fast att jag vet att de inte kommer att ge mig några svar.
Bara fler frågor. Klump i magen och skär i hjärtat.
Hon skriver det rakt ut, ni ska ses. Och hon vet så väl att jag läser, det är lika säkert som att jag vet att hon tar varje chans hon kan att träffa min ömma punkt.
Jag vet inte om du vet, eller om du ens hade brytt dig.
Tillsammans slår ni mot den mur jag försöker bygga runt mitt hjärta, för att skydda mig mot det onda. Som en murbräcka stångar hennes ord mot mitt bräckligaste och tanken på att du är här gör mig förvirrad, ledsen och osäker.

Jag vill framåt och bakåt samtidigt.

Jag vill fånga tillfället och jag vill gömma mig.

Jag vill tvinga dig att lyssna, förstå och känna efter. Samtidigt så är jag så rädd att bli den människa jag helst av allt vill undvika...efterhängsen, hjälplös och jobbig.

Så hur fan ska jag nå dig? Varför vill jag ens försöka?