Jag vill gärna påstå att det är slumpen, men snarare ett ihärdigt grävande och snokande som gjort att jag nu vet att du träffat någon annan. På riktigt. Någon annan som väntar på att du ska komma hem, förmodligen med lite mer tålamod än mig och mindre åsikter. Men hennes kärlek kan aldrig likna min..
Illamåendet väller över mig och min mage krampar. Jag blir arg, lessen, RÄDD och besviken. På dig, på mig på oss och alla frågor som kvarstår.. Varför, varför inte?!!
Kniven vrids i min mage, någon tar ett grepp runt min hals och det känns svårt att andas. Jag vill inte mer. Jag vill alldeles för mycket.
Jag vill ringa dig och säga allt det där jag aldrig sa, som jag nog ändå tror att jag sa men som du vägrade förstå. Jag vill slå in i ditt huvud hur viktig du var, vad jag kan ge dig som inte hon har och underbart allt skulle kunna vara.
Mest besviken på mig själv för den naiva värld jag lever i, trots att jag är vuxen. Fantasin om att allt skulle bli bra, så fort du bara fått göra ditt- och sen komma hem. Jag skulle finnas där och säga alla de rätta orden, och i min famn skulle du finna alla dina svar. Sen skulle gåtan var löst.
Du skulle dela ditt liv och dina drömmar med mig och jag skulle vara din.
Istället tittar jag ner på skaftet från kniven som sticker ut ifrån samma ställe som den penetrerat mig. Jag ser inget blod men jag kan känna smaken av den i min mun och mina händer darrar blöta av tårar som jag inte ens visste att jag grät.
Apatisk, ensam, förvirrad.
Hämndlysten, fokuserad, målinriktad.
Stark, stolt... och så småningom lycklig...??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar