Ännu en gång

Min kropp fann en ny kamrat igårkväll. Inget planerat, inget jag hade tänkt på. Men när han stod där framför mig så kände jag plötsligt att det var så det skulle bli. Han stod med ryggen emot mig och jag log lite ursäktande när jag råkade komma för nära och fick hålla i honom för att inte falla. Jag gjorde det inte- men det gjorde han. Föll. Det var nästan för lätt, ingen utmaning alls. Efter att jag inlett vår kroppskontakt och gett honom mitt oskyldiga leende var han min, fast att han försökte låtsas som att det inte var så.
Det var en otroligt häftig upplevelse att se hans ansiktsuttryck när jag efter halva kvällen gick fram till honom och sa att jag gav mig, stället var inte intressant längre.

Ska vi gå eller? Han såg först väldigt förvånad ut, sen log han och tog min hand.
Han följde mig hem, sen följde jag honom en bit- han skulle ju hem till sitt. Det tog mig ca 100m att fatta mitt beslut; Vi går tillbaka. Det gjorde vi.

Han stannade och trots att vi är främlingar var dagen idag avslappnad och utan krav. Frukost, fnitter och ett klargörande om att jag inte ville mer än det här. Jag vet inte vad han tyckte om det jag sa, men han bedyrade iallafall att det inte var något problem. Som att han skulle kunna ändra mitt beslut...
Han gick när jag bad honom, och avskedet vi tog lovade fler mysiga stunder då jag behöver det.
Så vill jag ha det nu.