Mitt mentala album

Jag tog inga bilder!
Jag var så fångad av stunden och så nere i dig att jag inte insåg då att jag kommer att vilja ha de där bilderna i min kamera sen, för att ta fram och titta på dig när du inte längre är här.
Jag skriver till dig att jag är besviken på mg själv, och undrar hur jag ska göra nu.

Du svarar att dina mentala bilder aldrig försvinner, och att du dagligen bläddrar i ditt kärleksalbum. Du behöver inte ens stänga ögonen för att se mig där.

Tänk om hon någongång ser över din axel då?

Förbjuden frukt

Jag är den andra kvinnan, du är min låtsasman
Vi håller handen i vår låtsasvärld och leker våra låtsaslekar
Mitt hjärta slår hårt, men det är ingen fantasi och inga låtsas-slag
När det känns som att bultandet aldrig ska ta slut är det i allra högsta grad på riktigt

Att vakna i din famn, som om det vore det mest naturliga i världen
Som om det bara var du och jag
Du önskar att allt var annorlunda och lättare
Jag ställer inga frågor, inga krav

Det här är ju bara på låtsas så vad spelar allt för roll..
Kan jag få dig en minut eller en timme så spelar jag gärna ditt spel
Men minns att inte heller jag har lovat någonting..

Imorgon är jag din...

...Och du kommer att vara min...
Vårt hemliga möte känns inte längre fel, bara underbart och spännande.
Jag längtar efter att få se dig, känna dig och bara vara med dig vid min sida
vi gör det så bra, delar fantasin om att det skulle kunna vara verkligt
om det inte var så svårt att möta den... verkligheten...

På andra sidan

Jag duckar, parerar och försöker att le
Vi leker din lek efter dina regler och jag hinner knappt med
Ibland vill du vara, ibland vill du bort
Vi möts då och då men alltid alldeles för kort

Jag vill hinna göra intryck och skapa ett beroende
jag slår med vingarna som besatt
i mitt hjärta har jag en slaghammare inneboende
den stjäl allt mitt mod och min kraft

Den andra kvinnan

Så är vårt nästa möte bestämt, och det pirrar i min mage.

Tror jag.
Jag har ännu inte förstått vad jag gett mig in i, mer än att det faktiskt kommer att innebära att vi ses igen.
Din doft på min kudde, dina armar runt mig när jag somnar. Kyssar, längtan och besvarad åtrå. Inte bara för natten, utan två nätter och däremellan en hel dag. För dig och mig, ensamma, anonyma och utanför hela världen i en okänd stad. Leken slutade, och leken började.
Samma regler men ny nivå.
Jag har blivit den andra kvinnan.
På riktigt, i kött och blod.

När jag inte förstår blir jag arg. När jag blir arg blir jag ledsen.
Någonting dör inom mig och jag försöker för hela min själsliga värld göra mig förstådd, men blickarna jag möter är tomma och utan gensvar.
Jag undrar varför..? Varför är det såhär, varför blev detta nu?
Jag hör dig prata, men dina ord besvarar inte i närheten min fråga. Jag ser på dig att du tycker att det är du som lider av det här. Du som plågas, och jag är den onda som utsätter dig för det.
Jag känner smärtan av tusen stick i min mage, små små nålar som borrar sig in och smärtan sprider sig till mitt hjärta. Det går sönder snart. Jag tror det. För det känns som att det växer inflammerat och bristningarna går från den ena sidan till den andra.
Det kan bara vara en tidsfråga nu.

Jag var tillbaka där..
I rummet där vi möttes.
Och jag kunde förnimma varje blick vi bytte, när vår kärlek fortfarande var hemlig, och den pirriga känslan av att vara din var något som bara vi visste.
Jag mindes varje steg du tog, och hur mitt hjärta darrade varje gång du klev in genom dörren och jag kunde känna hur dina ögon sökte mig.

Jag minns de sena nätterna som jag väntade, väntade på att du skulle komma hit och timmarna var bitterljuva.
Längtan, galen sådan.
Jag har aldrig slutat längta..
Jag gör det än, och att besöka vårt rum igår var svårare än jag trodde..
Men hur det än värker, och hur smärtsamt det än är, så måste jag inse att du kommer inte att stiga in genom den dörren och söka min blick igen.
Jag måste återta platsen och skapa nya minnen där.
Jag önskar att jag inte behövde det.
Jag älskar dig än.

Hur bär man utan kraft?

Jag orkar det inte..
Varje gång jag tror att jag glömt, vunnit över längtan eller lyckats lura mig själv att du är ersättningsbar så slår du mig rakt i ansiktet med din närvaro!
Som ett sår där du pillar på skorpan precis innan det läkt färdigt..
Och du förstår det säkert själv, och du vill ha mig där jag är.
Hur ska jag orka resa mig och vända ryggen åt dig om du väljer att fälla mig varje gång min blick söker ett nytt mål..
Släpp mig, snälla!
Tvinga mig inte att stå här, långt ifrån det som var, men med minnen som väcks till liv och sliter sönder mitt hjärta!

Varför måste du göra det så jävla tydligt!

Snart..