Hurtful

You make it hurt.. Deep inside
No one can see
But scars still remain

Tafatt

Jag gjorde faktiskt ett försök.
Jag försökte vara större än hur jag egentligen känner, samtidigt som att jag ville att du skulle veta att jag vet nu..
Att jag vet och att det fortfarande känns, som att jag förlorar dig igen.
Med en kraftansträngning plitade jag ner dessa rader av smärta.. Jag skrev att det känns, men att jag önskar dig lycka. För det gör jag ju. Vad skulle jag någonsin kunna önska dig annars? För trots mitt brustna hjärta så älskar jag dig och vill dig bara väl.

(Även om en liten röst i mitt huvud skriker att måtte hon vara en falsk apa)

Hur dum kan man bli

Jag vill gärna påstå att det är slumpen, men snarare ett ihärdigt grävande och snokande som gjort att jag nu vet att du träffat någon annan. På riktigt. Någon annan som väntar på att du ska komma hem, förmodligen med lite mer tålamod än mig och mindre åsikter. Men hennes kärlek kan aldrig likna min..
Illamåendet väller över mig och min mage krampar. Jag blir arg, lessen, RÄDD och besviken. På dig, på mig på oss och alla frågor som kvarstår.. Varför, varför inte?!!
Kniven vrids i min mage, någon tar ett grepp runt min hals och det känns svårt att andas. Jag vill inte mer. Jag vill alldeles för mycket.
Jag vill ringa dig och säga allt det där jag aldrig sa, som jag nog ändå tror att jag sa men som du vägrade förstå. Jag vill slå in i ditt huvud hur viktig du var, vad jag kan ge dig som inte hon har och underbart allt skulle kunna vara.

Mest besviken på mig själv för den naiva värld jag lever i, trots att jag är vuxen. Fantasin om att allt skulle bli bra, så fort du bara fått göra ditt- och sen komma hem. Jag skulle finnas där och säga alla de rätta orden, och i min famn skulle du finna alla dina svar. Sen skulle gåtan var löst.
Du skulle dela ditt liv och dina drömmar med mig och jag skulle vara din.

Istället tittar jag ner på skaftet från kniven som sticker ut ifrån samma ställe som den penetrerat mig. Jag ser inget blod men jag kan känna smaken av den i min mun och mina händer darrar blöta av tårar som jag inte ens visste att jag grät.

Apatisk, ensam, förvirrad.

Hämndlysten, fokuserad, målinriktad.

Stark, stolt... och så småningom lycklig...??

mystoffel...

Trasiga, alldeles för stora byxor och egentligen så osexiga att jag borde be dig ta av dem..
Det gör jag till sist, men då av helt annan anledning..

när blir det verklighet?

I tre sekunder ungefär
Så länge fann jag mig själv och den jag vill vara nu
Den jag glömt att jag en gång var och då ville förbli
Innan dig
Innan mina vingar föll av

Känslan var så klar inom mig
som om jag var genomskinlig
så rätt
Det där är jag, jag måste bara hitta tillbaka
Tillåta mig själv att glömma dig
det vi hade
och allt jag hoppades på

Jag ska finna platsen där min styrka finns
den väntar där på mig
som den alltid gjort

sen ska jag skratta
åt din undrande blick

igen

Du är tydligen här nu..
Jag läser raderna om och om igen, fast att jag vet att de inte kommer att ge mig några svar.
Bara fler frågor. Klump i magen och skär i hjärtat.
Hon skriver det rakt ut, ni ska ses. Och hon vet så väl att jag läser, det är lika säkert som att jag vet att hon tar varje chans hon kan att träffa min ömma punkt.
Jag vet inte om du vet, eller om du ens hade brytt dig.
Tillsammans slår ni mot den mur jag försöker bygga runt mitt hjärta, för att skydda mig mot det onda. Som en murbräcka stångar hennes ord mot mitt bräckligaste och tanken på att du är här gör mig förvirrad, ledsen och osäker.

Jag vill framåt och bakåt samtidigt.

Jag vill fånga tillfället och jag vill gömma mig.

Jag vill tvinga dig att lyssna, förstå och känna efter. Samtidigt så är jag så rädd att bli den människa jag helst av allt vill undvika...efterhängsen, hjälplös och jobbig.

Så hur fan ska jag nå dig? Varför vill jag ens försöka?

Låten om dig

Texterna rimmar så väl och de stämmer alla på dig
Från förr, från sen och nu
Ingenting blir detsamma, jag får inga svar i min längtan
Och alla mina frågor kan jag ställa på hyllan i mitt sovrum
för jag vet redan nu att svaren till dem ekar lika tomma som raderna mellan mina böcker

Jag känner mig innehållslös och ändå förväntansfull
Jag vet att något måste finnas runt hörnet, jag vill dit och ändå skrämmer det mig
Jag vill känna euforin, jag vill känna värmen
men jag vill gärna slippa ljudet av mitt brustna hjärta