Mina vingar bröts så plötsligt, så att jag inte ens hann bli förvarnad av det knakande ljudet bakom min rygg.. Den isande vinden mot mina kinder gjorde att fallet kändes som ilande löpeldar och rivig is, menade att skrapa och försvåra resan ner mot er vanliga dödliga. Styrkan fanns kvar, men mitt förkorade hopp fick mig att släppa energin som vatten forsar ur en kran. Varför kämpa, varför tvinga dessa stackars vingar att vecklas ut i all den smärta jag nu känner.
Det är tydligt att en plats på jorden i all dess dödlighet har givits mig.
Jag ska göra mitt bästa för att utforska alla dess vrår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar