Ännu en gång

Min kropp fann en ny kamrat igårkväll. Inget planerat, inget jag hade tänkt på. Men när han stod där framför mig så kände jag plötsligt att det var så det skulle bli. Han stod med ryggen emot mig och jag log lite ursäktande när jag råkade komma för nära och fick hålla i honom för att inte falla. Jag gjorde det inte- men det gjorde han. Föll. Det var nästan för lätt, ingen utmaning alls. Efter att jag inlett vår kroppskontakt och gett honom mitt oskyldiga leende var han min, fast att han försökte låtsas som att det inte var så.
Det var en otroligt häftig upplevelse att se hans ansiktsuttryck när jag efter halva kvällen gick fram till honom och sa att jag gav mig, stället var inte intressant längre.

Ska vi gå eller? Han såg först väldigt förvånad ut, sen log han och tog min hand.
Han följde mig hem, sen följde jag honom en bit- han skulle ju hem till sitt. Det tog mig ca 100m att fatta mitt beslut; Vi går tillbaka. Det gjorde vi.

Han stannade och trots att vi är främlingar var dagen idag avslappnad och utan krav. Frukost, fnitter och ett klargörande om att jag inte ville mer än det här. Jag vet inte vad han tyckte om det jag sa, men han bedyrade iallafall att det inte var något problem. Som att han skulle kunna ändra mitt beslut...
Han gick när jag bad honom, och avskedet vi tog lovade fler mysiga stunder då jag behöver det.
Så vill jag ha det nu.

Smekande händer...

...över min kropp. Jag känner dig inte men jag vill ha dig och du är nära.
Du håller om mig, kysser mig och väntar på en bekräftelse. Tusen tankar far genom mitt huvud under ett par hundradels sekunder.. du är inte han.. Inte den jag egentligen skulle vilja att du var. Jag tar mitt beslut och låter dig veta genom smekande händer att jag vill. Jag vill faktiskt ha dig. Du är vacker, mjuk, försiktig och påstridig på samma gång och din doft gör mig berusad. Du är inte han, men du är du. Det du ger mig i stunden kan ingen ta ifrån oss, och bara för att mina tankar rusar innebär det inte att jag är oärlig mot dig. Vi vet bägge två vad detta betyder för oss, vi är överrens.

Du frågar om jag vill att du ska stanna. Jag vill, men ber dig ändå att gå.
Det sista jag vill nu är att göra dig ledsen, vill inte göra det mer komplicerat än såhär.
Vill inte inse att jag kanske skulle trivas i din famn..

Det omedvetnas val

Jag har försökt gömma mig, har försökt stänga av.. Vill inte känna, bara göra- inte tänka på det som gör ont. Allt har känts så bra de senaste dagarna, du har inte varit i närheten av mitt hjärta en enda gång och jag har inte behövt oroa mig för att se dig och få den negativa känslan av överraskning.
Det kändes som att jag hade kontroll.

Jag drömde om dig inatt. Du var här, på samma sätt som du varit så många gånger förut när du var min. När det var vi. På riktigt.
Jag låg i ditt knä och du smekte mitt hår och mitt ansikte varsamt.
Du hade den där blicken. Den som sa att du älskade mig utan att du behövde uttala orden.
Vi var sams, och mitt hjärta var helt..

Jag vaknade, och det enda jag lyckats tänka på idag är du.
Var vänlig och stig ur mitt omedvetna NU!

Krav på kärlek

Jag har alltid valt att gå efter samma mönster, när jag letat efter det jag vill ha. Denna gången valde jag annorlunda. Ändå sitter jag nu här, ensam och funderar på vad som gick fel. Varför krävde jag så mycket? Varför begärde jag att det skulle finnas så många svar, och varför ville jag tvunget veta hur framtiden såg ut.. Om jag bara gett dig tiden, om jag haft tålamodet att se dig växa och mogna i vårt förhållande- istället för att titta på ramen och inse att du inte passade i den längre- då skulle vi fortfarande varit lyckliga. Eller??
Ska jag sänka kravet på vad jag vill ha för att vara med någon som inte passar mig, för att jag inte vill vara ensam? Blir jag lycklig då?? Jag tror inte det.. Jag har letat efter rätt svar i så många män, och nu visade det sig att annorlunda var inte rätt det heller..
När jag samlat nitarna av min erfarenhet och lyckats stoppa dem i min väska, ska jag bära dem med mig och ge mig ut på vägen mot lyckan igen.

Tills dess ska jag vara lycklig med mig själv. Och ikväll ska jag söka tillfällig lycka med någon annan.

Bedragen av mina egna händer

Jag skulle inte, jag har lovat mig själv det så många gånger..

Inte visa saknad, inte visa hur sårbar jag är..
Jag önskar att jag hade mina vingar igen, starka och friska som kunde bära mig här ifrån.
Istället sitter jag med klumpiga fingrar och dikterar ett sms jag inte vill skicka. Fingrarna trycker på "sänd"- knappen och resten av kroppen vill skrika i protest!!! Försent.. Leveransrapport bekräftar att förödmjukelsen är nära, och jag klumpen i magen kommer tillbaka.

Men jag behöver inte oroa mig för att det ska komma nåt elakt svar. Du har ju viktigare saker för dig än att svara mig...

Jag vill inte att du ska ha makten att beröra mig såhär.. Jag vill inte att du ska veta att jag saknar. Jag önskar att det var du som led, du som saknade och grät.

Om tiden gick att spola tillbaka skulle jag aldrig lämnat din famn. Och du skulle aldrig haft en anledning att gå..

Är kärleken blind?

...och förståndet bedövat??
Magen gör ont, och mitt hjärta är bortrövat




Och när du vaknar där i natten, i en säng lika tom som min
Minns då och förtvivlas över att jag inte längre är din

Jag vill tro

Vad jag än gjort i ett tidigare liv så kan det inte vara så illa att jag förtjänade att möta dig. Du suger kraften ur mig som om jag var en tvättsvamp och lämnar mig torr och innehållslös. Endast mina tårar finns kvar för att räta ut den skrumpna svamp som ligger och skaver mot mitt hjärta.
Varför vill man skada någon som älskar en? Varför slår man bort händerna som vill omfamna istället för att ta emot dem?
Jag trodde att du älskade mig, för det var så du sa. Ljög du?

Jag önskar att jag kunde stänga av alla tankar och all frustration som fullständigt svämmar över och tar över all vanlig funktion. Jag trodde att jag var glad igen, men idag insåg jag att jag hade fel. Så fel.

Det gör ont

Du säger att du visste att jag gett allt..denna gången med. Du har förstått det och du är tacksam. Tacksam!!??
Du lurade mig att tro att det skulle bli annorlunda denna gången, vi skulle komma nära ännu en gång men utan tråkigt slut. Vi skulle finna lyckan och vi skulle hålla den kvar. Du är tacksam...men du vågar inte, du är rädd. Vet inte om det är värt att offra allt igen.
Vilket allt?
Vad är större och viktigare än kärleken? Var det inte så du sa när vi möttes första gången och jag var osäker på anledningen til att våra vägar korsats.. Du måste välja.. Och jag valde. Jag valde dig, mig och kärleken.
Och nu har du valt bort mig.
En bit av mig har dött. Jag börjar förstå varför vingarna var så tunga mot slutet...

Varför nu

Jag var beredd att ge dig allt. Jag trodde verkligen att jag visste vad kärlek var.. Jag har älskat dig så länge. Jag vet att det gått lång tid nu, och jag vet att vi bägge är rädda. Men det finns ingen annan mer än vi som kan ge svar på våra frågor. Och vi undrar ju samma saker du och jag!! Skulle det fungera igen, har vi förändrats tillräckligt mycket men ändå förblivit de vi är. De som vi blev förälskade i..
Jag var beredd att chansa. Jag ville ge dig allt. Du stal mina vingar.

Änglarna gråter

Mycket kan skyllas på oss, när det regnar säger ni att vi gråter. När det stormar säger ni att vi är osams.. men så är det inte.
Vindarna viner då vi dansar, stormen tar i när vi busar som mest. Regnet som faller ner på er är inte tårar av ondo, det är då kittlar som mest i våra magar av skratt, och molnen inte hinner skingra sig så att ni ska få se solen.. Då blir det fuktigt och blött och ni kallar det regn.
När vi tänker varma tankar ser ni solen..

Och ändå står jag här nu, på er jord, och känner precis som ni.. Är änglarna ledsna nu? Med tanke på det tråkiga vädret...

Vem har gjort reglerna?

Läste denna texten och den fick mig att börja grubbla... mycket och länge.
Är det här jag kan finna svaret på min gåta? Har det aldrig varit meningen för mig att jag ska få älska och bli älskad tillbaka.. Vet jag ens vad det innebär?
Är jag här nu för att lära mig kärlekens mysterium för att sedan inse att det aldrig var menat för mig? Får jag mina vingar tillbaka då?

Måla natten blodig

Så ge mig styrkan

Kroppslig lust och värme genom min hud som kommer från någon annan. En känsla så långt tillbaka i minnet att det var som att tina en frusen själ. Jag är inte frusen längre. Jag är högst mottaglig för längtan, åtrå och vilda önskningar. Jordelivet lockar med allt det omöjliga och svåra.

Dina läppar mot mina- jag bara måste ha dig, sa du. Måste man verkligen ha någon? Vad ksulle hända annars.. MÅSTE ha dig! Mina knän släppte min kroppsvikt i bråkdelen av en sekund och jag jag gav mig till dig i stundens hetta. Vill inte veta allt det hemska om du inte får mig..
två kyssar till och du var ute ur mitt liv. Du låste upp toadörren inifrån och jag smet ut. Jag hade redan sett ringen på ditt finger.

Fallen angel...

Mina vingar bröts så plötsligt, så att jag inte ens hann bli förvarnad av det knakande ljudet bakom min rygg.. Den isande vinden mot mina kinder gjorde att fallet kändes som ilande löpeldar och rivig is, menade att skrapa och försvåra resan ner mot er vanliga dödliga. Styrkan fanns kvar, men mitt förkorade hopp fick mig att släppa energin som vatten forsar ur en kran. Varför kämpa, varför tvinga dessa stackars vingar att vecklas ut i all den smärta jag nu känner.

Det är tydligt att en plats på jorden i all dess dödlighet har givits mig.

Jag ska göra mitt bästa för att utforska alla dess vrår.

Godhet så from?

Varför ska jag plågas av rätt och fel?
Jag har ju inte längre något som tvingar mig att vara godhetens sinnesbild längre. Att få njuta och leva som alla andra dödliga är väl uppgiften jag har nu?