Det sägs att tiden läker alla sår, men det är lika mycket bullshit som att smärta går över när man gifter sig. Stackars den satan som inte ens vill gifta sig (jag). Redan från början kunde jag då insett att resten av mitt liv är klätt med evig smärta.
J-T finns nog inte längre. Han har inte korsat min väg sedan i somras och då vek jag av innan han gjorde det, mest för att markera för mig själv att jag faktiskt är starkare än så. Starkare än HONOM. Och jag hoppas att markeringen dansade över hans näsa mycket och länge.
Oooo var inte mindre misslyckad än de andra, grattis till honom. Så ung och redan så föstörd av sitt eget ego. Eller det ego han inte besatt eller trodde på. Det ego som gjorde honom till en osäker valp som spelade cool när vi var fler än två i rummet. Stackars valpen skickades tillbaka till skyltfönstret och där väntar han än på att någon gammal dam ska vilja ha honom. Synd om. Honom.
R finns kvar där jag lämnade honom, i huset, med sin flickvän och är förmodligen lika lycklig som han förtjänar att vara. Fin var han då, och jag gissar lika fin nu. Det är sant iallafall, myten om att de bästa redan är upptagna. Ingen myt längre...
P trånar och längtar. Han sträcker ut sin hand gång på gång och beter sig sårat och svartsjukt varje gång jag knuffar bort den. Jag förstår honom och ändå inte. Har ju sagt att det är över, det som aldrig var vi eller oss. Det där som inte ens fanns- är över.
Nytt år.
Nya möjligheter. Låter så bra, så väldigt rätt. Men fan vilken lögn. Det finns inga klockor som stannar, ingen tid som väntar eller tillåter dig att glömma gamla misstag. Det finns bara fler minnen, hårdare hjärt- smärta och mindre att göra åt det.
Tiden läker inte alla sår. Men tiden ger oss en chans att se på livet ur nya synvinklar, kanske skratta åt gamla misstag och le åt erfarenheter.
Och le tamigtusan, det ska jag göra hela vägen ut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar